Jag har alltid varit känslig med mitt utseende. Kanske är det för att jag känner mig misslyckad på andra plan, att jag inte fick tillräckligt med bekräftelse som ung eller att jag kanske inte är så pass att snygg att jag kan låta bli att bry mig om hur jag ser ut som vissa uppenbarligen kan. Det hela är en smula tragiskt och inte så lite ytligt. Ofta känner jag mig som Patrick Bateman eller någon annan liknande person, Filippa Reinfeldt kanske hon är alldeles uppenbart den kvinnliga och dessutom högst verkliga versionen av Bateman. Allt är bara yta. Tomma ord, beskrivande termer av någon som aldrig upplevt något liknande på riktigt. Som en tonårspojke som försöker beskriva klimakteriet som på ett känslomässigt plan. För allt som jag gör för att förbättra mitt yttre känns det som om något från mitt inre försvinner. Möjligtvis finns det inte längre något kvar där alls. Jag vet ärligt talat inte jag har aldrig tittat efter.