Jag har alltid varit känslig med mitt utseende. Kanske är det för att jag känner mig misslyckad på andra plan, att jag inte fick tillräckligt med bekräftelse som ung eller att jag kanske inte är så pass att snygg att jag kan låta bli att bry mig om hur jag ser ut som vissa uppenbarligen kan. Det hela är en smula tragiskt och inte så lite ytligt. Ofta känner jag mig som Patrick Bateman eller någon annan liknande person, Filippa Reinfeldt kanske hon är alldeles uppenbart den kvinnliga och dessutom högst verkliga versionen av Bateman. Allt är bara yta. Tomma ord, beskrivande termer av någon som aldrig upplevt något liknande på riktigt. Som en tonårspojke som försöker beskriva klimakteriet som på ett känslomässigt plan. För allt som jag gör för att förbättra mitt yttre känns det som om något från mitt inre försvinner. Möjligtvis finns det inte längre något kvar där alls. Jag vet ärligt talat inte jag har aldrig tittat efter.

Jag har fastnat på en sak på senare tid, nämligen gamla tevespel. Jag vet inte vad det beror på om det är något som har hänt som väckt upp känslor från min barndom som jag på något sätt vill återknyta till genom att spela gamla spel. Jag tror jag har lagt ner tusentals kronor den senaste månaden på att leta reda på och köpa gamla bortglömda spel. Jag spelar dem nu så mycket att jag knappt orkar gå till jobbet. Om tumrörelser ger ökad fettförbränning kommer jag att bli pinnsmal snart. Fast så funkar det ju tyvärr inte. Det är väl mer bara något som jag har fått för mig. Det släpper antagligen snart. Hoppas det i alla fall. Annars kan det inom kort tid uppstå några jobbiga situationer för mig som kan bli rejält svåra att lösa. Eller äh det fixar sig säkert jag ska inte oroa mig så mycket hela tiden.